Vem lyckas bäst med Carbon Capture and Storage i Norden?

Första fartygen seglar för Northern Lights

Hösten 2024 inleddes ett helt nytt kapitel i de nordiska ländernas arbete för att bromsa klimatförändringarna - Northern Lights, den första kommersiella lagringsplatsen för avskild koldioxidöppnade utanför norska Bergen och projektets första specialbyggda fartyg seglade ut från varvet. Norge ligger i täten för Carbon Capture and Storage (CCS)-utvecklingen i Norden, men i mitten av december lyckades Danmark baxa sitt lagringsprojekt Greensand till investeringsbeslut. Greensand är ett havsbaserat projekt där den infångade koldioxiden ska lagras i uttjänta oljefält i danska Nordsjön. I Danmark pågår sedan tidigare också byggnationen av två avskiljningsanläggningar ägda av Ørsted, som förväntas tas i drift under 2025. Alla nordiska länder har satsat på att få i gång CCS-projekt med olika varianter av statsstöd. Frågan är vem som kommer att lyckas bäst?

Stora projekt med stora kostnader

Det krävs mycket stora investeringar för att realisera ett CCS-projekt. De nordiska stödsystemen för CCS-projekt har redan delat ut flera miljarder i stöd per projekt, summor som ändå oftast bara motsvarar hälften av totalkostnaderna. Huvudorsaken till att investeringarna är så omfattande är att skalan måste vara stor, processen är komplicerad och tekniken som behövs är ibland helt ny och oprövad. Koldioxidsavskiljning från en befintlig skorsten behöver nära hundra meter höga torn fyllda med packningsmaterial, förvätskningsutrustning och lagringskärl som klarar att hålla det tryck och den temperatur som krävs för att hålla den flyktiga gasen i flytande form. Till det kommer nya fartyg för att frakta koldioxiden, avancerade inkopplingar till befintlig anläggning och så vidare. Till de stora kostnaderna för själva utrustningen ska också tusentals och åter tusentals ingenjörstimmar för projektering och byggnation adderas.

För investerare i CCS-projekt behöver också en välfylld kassa när anläggningen driftsätts. De rörliga kostnaderna kan nämligen uppgå till flera hundra miljoner kronor per år. Till exempel räknar Norska Klemetsrud med drygt 300 miljoner norska kronor i driftkostnad per år för sin anläggning.

Det finns två anledningar till att alla nordiska länder och många andra EU-länder trots summorna investerar i CCS: de behövs för att bromsa klimatförändringarna och det finns intäktsströmmar i form av negativa krediter. Koldioxidavskiljning och -lagring må vara dyrt, men det är nödvändigt för hur vi ska kunna återställa mängden koldioxid till säkrare nivåer (med BioCCS) och minska konsekvenserna av samhällets fossilberoende (med CCS på fossila utsläpp).

Om anläggningarna inte finns kommer kostnaden för utsläpp att stiga. Det beror på flera skäl:

• Priset på utsläppsrätter har de senaste sju åren stigit kraftigt och kommer fortsätta uppåt. Den som inte hittar ett sätt att före sina konkurrenter få bort koldioxiden ur sina skorstenar kommer att få svårt att få sin affär att gå ihop. Kraven från både lagstiftare och kunder på företag att kompensera sina kvarstående eller historiska utsläpp genom negativa utsläpp kommer sannolikt att öka. Det öppnar möjligheten att tjäna pengar för de som utfärdar negativa utsläppsrätter genom att fånga in biogena koldioxidutsläpp i sina skorstenar.
  
• Kostnaderna för klimatanpassning och katastrofhantering stiger stadigt allt eftersom  konsekvenserna av ett förändrat klimat ställer till med kaos och oreda.

Stödsystemen i Skandinavien

För att få CCS på plats trots de stora investeringarna och en omogen marknad har alla skandinaviska länder satsat på statsstöd av olika modeller.

I Norge har staten gått in och stöttat både fossila och biogena CCS-projekt och bygger upp värdekedjan från avskiljning till lagring av koldioxiden i berggrunden under havsbotten. Tack vare stöden ligger de norska projekten med marginal först i hela Norden. Det senaste beslutet kom strax innan jul när Klemetsrud fick sin ökade budget godkänd.

Danmark har redan tre fonder för stöd till både fossila och biogena CCS-projekt. Ørsted tilldelades medel av den första fondens 8 miljarder danska kronor för att fånga in 400 000 ton koldioxid. Den andra fonden heter NECCS och har tilldelat tre företag sammanlagt 170 miljoner danska kronor per år för att fånga in och lagra sammanlagt 160 000 ton koldioxid under 2026–2032. I oktober 2024 lanserades den tredje och hittills största danska fonden med 28 miljarder danska kronor att dela ut till projekt som lagrar fossil, biogen eller atmosfäriskt CO2 under femton år. Målsättningen med de danska stöden är att minska koldioxidutsläppen med 2,3 miljoner ton per år från och med 2030.

I Sverige har än så länge inga medel delats ut, men under 2025 är det upp till bevis för det nya systemet med omvända auktioner. Ägare till anläggningar med stora, biogena koldioxidutsläpp får tävla om att lägga bäst bud och ta del av den 36 miljarder kronor stora kakan. Bäst bud betyder inte nödvändigtvis det lägsta budet, för det svenska systemet är nämligen inte helt lättöverskådligt utan består av en komplicerad matris av kvalificeringsnivåer där produktionskostnader, övriga offentliga stöd, privat finansiering och storlek på budet vägs mot varandra. Det svenska systemet med omvända auktioner kan bara delas ut till CCS för biogen koldioxid, BECCS.

Norge och Danmark har satsat på att finansiera hela värdekedjan med både infångning från punktkällor, transport och geologisk lagring. Det skiljer sig mot Sverige vars omvända auktioner är ett driftsstöd som ges till företaget som äger punktutsläppet av koldioxid. Anledningen bakom är rätt självklar - Sverige saknar lagringsplatser. Men det betyder också att de svenska projekten är behäftade med en annan osäkerhet än de nordiska grannarna. De svenska aktörerna måste lyckas med en komplicerad dubbelmanöver; förutom att säkra investeringsstöd och intäkter till sina respektive CCS-projekt måste de också upphandla lagringsplatser och vara tillräckligt säkra på att just det lagringsprojektet sedan faktiskt blir av. En osäkerhetsfaktor som svenska utsläppare inte kan göra mycket åt eller hjälpa, men som definitivt inte gynnar utbyggnaden av svensk CCS.

Hanteringen av privat kapital

I alla nordiska länder kan statsstöden kombineras med privat kapital. I Norge kunde Hafslund Celsio på Klemetsrud fortsätta mot realisering först när statsstödet ökades från 4,05 till 4,40 miljarder norska kronor samtidigt som kravet på att räkna av privat finansiering togs bort. Projektet fick alltså en ökad, garanterad peng från staten och dessutom möjlighet att ta in kapital från kunder och investerare utan att det påverkade stödsumman. Oslo kommun har också gått in med 2,64 miljarder norska kronor. Totalt förväntas projektet landa på nära 10 miljarder norska kronor. Förutom stöden från kommun och stat säljer Celsio negativa krediter till intresserade företag, och säkrar därigenom en tredje intäktsström.

Det svenska systemet med omvända auktioner tillåter också att stödet kombineras med både offentligt och privat kapital. Men om privata pengar tas in räknas stödsumman ned med 90% av det tillförda privata kapitalet. Det gör att svenska projekt har mindre svängrum för att gå med vinst, men ger en konkurrensfördel för de utsläppare som är skickligast på att optimera sina bud mot sina produktionskostnader och intäkter från aktionerna av negativa utsläpp.

Även i Danmark får stödet kombineras med privat kapital, men precis som i Sverige dras då 90% av inkomsterna av från stödsumman.

Vilket land lyckas bäst?

Vem som vinner det nordiska racet med att bäst lyckas omvandla statsstöd till storskaliga CCS-investeringar är fortfarande oklart. Just nu i början av 2025 leder Norge och allt pekar på att  norrmännen kanske redan i år kommer att stoltsera med den första kompletta värdekedjan. Avskiljningsanläggningen i Brevik är nästan färdigbyggd, Northern Lights lagringssite är invigd, Hafslund Celsios anläggning har säkrat sin finansiering och är under byggnation samtidigt som de första Northern-Lights fartygen redan seglar på haven.

Men klimatarbetet är ett långt race och behöver vara uthålligt och skalbart för att vara långsiktigt framgångsrikt. De svenska och danska stödsystemen är designade för att premiera kostnadseffektiva projekt och därmed räcka till fler anläggningar och större mängder koldioxid. Eftersom de fokuserar på konkurrens hoppas länderna pressa priserna för CCS. Och kanske kommer det visa sig att de svenska och danska systemen i längden ger fler anläggningar och mer klimatnytta per investerad skattekrona.

Danmark har både lyckats dela ut medel och få på plats investeringsbeslut i avskiljningsanläggningar och lagringsprojekt. Med en större variation och bredd i de projekt som fått medel jämfört med Norge ser framtiden ljus ut för CCS i Danmark.

I Sverige däremot står det stilla. För att få framdrift behöver Sverige verkligen avsluta den första omgången av omvänd auktion snart och sedan snarast utlysa den andra omgången. Annars kommer Sveriges chanser att hänga med grannländer och ta del av fördelarna av att ligga långt framme när marknaden växer.

Just nu står räkneverket på 0 st. investeringsbeslut för CCS i Sverige. Året 2025 blir helt avgörande för om Sverige ska fortsätta kunna se sig själv som ett föregångsland inom klimatarbete eller inte. Om det inte blir några svenska CCS-investeringar under året får vi luta oss tillbaka och se på när Norge och Danmark rusar mot framtiden.

Källor:

https://ens.dk/en/press/danish-energy-agency-presses-start-button-billion-dollar-tendering-procedure-carbon-capture

chrome-extension://efaidnbmnnnibpcajpcglclefindmkaj/https://www.regjeringen.no/contentassets/a6be95ccee7346b2affb11f5a424cbb1/nn-no/pdfs/prp202420250017000dddpdfs.pdf

https://www.energi.se/artiklar/2023/april--2023/norge-blir-forst-med-storskalig-avfalls-ccs/

https://www.energimyndigheten.se/klimat/ccs/statligt-stod-for-bio-ccs/

Använd Sigholm som stöd – Vi har flera uppdrag inom CCS och är vana att navigera den uppsjö av information och lagkrav som omger tekniken. Läs mer här!